Vanliga frågor om krisstöd – för drabbade och professionella

twitterpinteresttwitterpinterest

Här finns svar på många av de vanligaste frågorna om krisstöd vi får. Frågorna handlar om vad direkt drabbade, arbetsplatser, chefer, vänner samt journalister och informatörer i kommun och landsting kan göra vid olika slags svåra händelser. Välj nedan bland de olika rubrikerna för att hitta de frågor som är till nytta för dig.

Har du varit på en föreläsning med Sara, lämpar sig denna sida väl som en sammanfattning och överblick.

Vetenskapliga artiklar, boktips och webutbildning finns på annan sida, rubrik ”Lästips”. I samma meny finner du öppna föreläsningar och fördjupningsutbildningar.

Du bör dock inte använda de samlade frågorna och svaren som en snabbkurs i krisstöd – för att ge krisstöd till direkt drabbade barn och vuxna krävs fördjupad kunskap.

 

 

VANLIGA FRÅGOR OM KRISREAKTIONER – GENERELLT

Vad vet man idag om reaktioner i det akuta skedet efter svåra händelser?

Man vet att de flesta reaktioner är signaler på stress och på rädsla. Bakom dessa reaktioner finns adekvata behov såsom att få återförenas med sin familj, att få veta vad som händer. Att känna sig fysiskt trygg och att få praktisk hjälp.

Hur går det för drabbade på sikt?

Hur det går på sikt beror på många olika saker. Det beror på vad vi tidigare i livet har varit med om. Svåra händelser kan påverka vårt gensvar på stress negativt. Men svåra händelser kan också ha lärt oss fungerande och positiva hanteringsstrategier. Hur det går beror på konsekvenserna i den svåra händelsen, för just oss. Två personer kan ha varit med om exakt samma händelse, men ändå haft markant olika upplevelse. En god idé är att fokusera på individens upplevelse snarare än endast yttre faktorer.

Man vet att personer som har upplevt mycket stark stress behöver mer aktiv uppföljning. Generellt kan man säga att ju mer rädd, och ju högre kontrollförlusten var, ju större risk att ta skada av det som hänt. Samtidigt vet man idag att betydligt fler än vad man trodde förr återhämtar sig eller uppvisar motståndskraft redan från början. Deras reaktioner är alltså vare sig förstadier till, eller symtom på sjukdom.

Efter terroristdåden den 11 september 2001 i USA, där ett stort antal människor skadades, dog, eller följde händelserna i realtid, följde man upp drabbade över tid. Händelser som drabbar många människor samtidigt innebär ofta goda möjligheter att studera hur olika faktorer inverkar och de är därför väl studerade. Man kunde här se att i gruppen direkt drabbade, utvecklade 20-30% allvarliga stressreaktioner och behövde få professionell hjälp. Att vara direkt drabbad definierades här som de individer som befann sig inuti tornen när de kollapsade, de som hade skadats fysiskt, hade förlorat ägodelar eller andel i fastighet, hade en vän eller arbetskamrat som dog, som hade förlorat sitt arbete eller som hade deltagit som personal i räddningsinsatsen.

Av dem som mådde sämst, kunde man i sin tur finna faktorer som påverkade; att man upplevt mycket stark rädsla och överväldigande känslor som man inte kunde lugna i det akuta skedet, att ha förlorat sitt arbete, att ha upplevt andra svåra händelser nyligen, samt att ha ett lågt upplevt socialt stöd. Det finns idag flera stora studier som visar på liknande data, också vid andra typer av svåra händelser.

Detta ger i sin tur en del viktiga ledtrådar om vad vi behöver vara uppmärksamma på och vad som hjälpsamt.

 

Stämmer det att alla inte måste berätta om jobbiga detaljer i det akuta skedet, för att återhämta sig bra på sikt?

Det finns många populära antaganden om vad en människa i kris ska göra för att må bättre. Det är ungefär som med förkylningar: råden är många och inte alltid i linje med vad man vet vetenskapligt. Det korta svaret på ovanstående fråga är att när människor tar skada på sikt så beror det på helt andra saker än att de pratade för lite om jobbiga detaljer när händelsen just hade skett.

Man har tvärtom sett att de som berättar mycket jobbiga detaljer och som nästan inte kan tänka på någonting annat än det som hänt, är mer sannolika att behöva stöd och mer sannolika att längre fram i tiden ha en påverkad psykisk och fysisk hälsa till följd av kraftig stress.

Men mår människor sämre för att de berättar mycket om jobbiga detaljer, eller är det tvärtom kanske så att de som redan är mest stressade beter sig så här? Idag har forskningen inte svaret på denna fråga, men data pekar på att de som pratar mycket i det akuta skedet också är de som är mer stressade. De var exempelvis också mer benägna att använda sin religiösa tro, vilket indikerar att de kände att de hade något de behövde hantera.

Det är inte dåligt att prata om känslor, utan tvärtom nödvändigt. Men, när människor varit med om sådant som skrämt dem mycket, eller som gjort dem väldigt upprörda och ledsna, så behöver man vara försiktig och lyhörd kring hur och när man ber dem berätta om de jobbigaste detaljerna. Det är också en av anledningarna till att kontinuitet i mötet kan vara särskilt viktigt.

Vilket råd ska du då ge till den drabbade? Ska drabbade inte få berätta om vad de varit med om? Självklart får de berätta. Människor behöver kontakt och erkänsla. Men du ska också berätta för den individ som drabbats av en svår händelse att det finns många vägar till återhämtning. En del vill prata nu. Andra senare. Några vill springa i skogen, andra vill vara med trygga personer. Några vill klappa sin hund och åter andra vill gå tillbaka till sitt arbete eller se på ett bra tv-program för att just nu komma på andra tankar. Hjälp den drabbade att vara uppmärksam på vilka aktiviteter och förhållningssätt som hjälper. Det avgörande är hur strategierna fungerar för just den här individen och dennes familj, nätverk eller arbetsplats.

Om den som varit med om en svår händelse känner sig mer orolig och rädd efter att ha pratat om vissa aspekter av händelsen, så bör man, speciellt i det akuta skedet, begränsa hur, när och med vem man pratar om det.

Världen ser inte alltid ut som vi först skulle ha gissat, och studier pågår, precis som inom många andra områden, för att vi ska lära oss mer om människans tillvaro och behov.

 

Varför är det viktigt att följa upp på sikt?

Om vi återgår till studien ovan om ett teroristdåd, för att använda denna händelse som en schematisk bild, kan vi se att 7,5% av de intervjuade uppvisade symtom på PTSD en månad efter händelsen när vi slår ihop grupperna av både direkt och indirekt drabbade. Sex månader efter händelsen uppvisade 0,6% samma problematik. Det hade alltså skett en läkning på sikt, också hos dem som utvecklat uttalade besvär. Vårt nervsystem är ganska fantastiskt när det gäller att uthärda det som är väldigt svårt och sedan anpassa sig till och reglera det.

Med krisreaktioner är det ungefär som ett sår: i det akuta skedet gör såret ont. Man ger då råd om egenvård och talar om vilka reaktioner man ska vara uppmärksam på. Sedan bokar man tid för återbesök. Är det ett komplicerat sår, behövs flera gånger för omläggning och stöd till den drabbade. Efter ett tag går det att se om såret blivit infekterat och om komplikationer inträffat i läkningen. På precis samma sätt behöver vi göra inom ramen för krisstöd. Krisstöd är ingenting som endast klaras av i det akuta skedet.

I sammanställningar har man sett att av dem som behövde få professionell hjälp för traumarelaterade psykiska besvär, har i snitt så lite som 10% fått det ett år efter händelsen, även efter händelser som blev mycket massmedialt uppmärksammade.

Det här är en viktig aspekt för alla som möter barn och vuxna efter svåra händelser. Hur mår det aktuella barnet eller den vuxne, inte bara i det akuta skedet, utan efter ett tag? Ofta finns oklarheter gällande vem som ansvarar för uppföljningen. Men uppföljning är också ett viktigt sätt att förstå och lära sig av de åtgärder som vidtagits.

Om du inte själv är ansvarig för riktlinjer och PM, kan du fortfarande vara till hjälp genom att exempelvis fråga: ”hur och när följs detta upp?” Efter exceptionell stress behövs uppföljning så långt som 18 – 24 månader efter händelsen. Detta för att fånga upp dem vars återhämtning inte gått åt rätt håll.

Proaktiv uppföljning rekommenderas. Det betyder att man inte bara ska dela ut en broschyr och själv vänta på att den drabbade hör av sig. Istället rekommenderas att man bokar tid för återbesök eller telefonuppföljning, när man misstänker att en person upplevt en stor påfrestning.

Screening, det vill säga frågeformulär som med god tillförlitlighet kan fånga upp dem som behöver mer stöd rekommenderas. Screening kan förutom samtal med den drabbade ge viktiga signaler om att mer stöd behövs. Det finns idag screeningsformulär för både exempelvis depression och posttraumatiskt stressyndrom. Ett screeningformulär för att upptäcka traumatisering heter Trauma Screening Questionnaire och finns bland annat att tillgå i Socialstyrelsens kunskapsunderlag ”Krisstöd vid allvarlig händelse”. Närapå händelsen uppvisar många de reaktioner som nämns i formuläret. Det centrala är om reaktionerna går tillbaka över tid, eller om de fortsätter att finnas kvar.

Det förekommer att båda vuxna och barn har uttalade reaktioner flera år efter händelsen, och tror att detta är normalt. Andra har för låg kunskap eller för låg ork för att själva aktivt orka söka stöd. Vissa kan också känna stark skuld och skam, vilket i sin tur ofta kan hänga ihop med tillstånd såsom depression eller PTSD.

Allt kan inte heller inte förstås i termer av PTSD. PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, betyder att man traumatiserats och att man behöver få specialistkunnig behandling. I klinisk praxis handlar ofta det långsiktiga stödet om både praktiska frågor, om att möjliggöra socialt stöd såväl som om traumaspecifik behandling.

Mest utsatta vid potentiellt traumatiska händelser är barn och unga. Det beror på att deras hjärna inte är färdigutvecklad. De behöver stöd av nära vuxna för att lugna sig och förstå vad som inträffat. Trauma i barndomen kan påverka den framtida hälsan både fysiskt och psykiskt och är idag identifierat som ett av de största folkhälsoproblemen. Men precis som för vuxna är stöd helt avgörande och kan förändra.

Samhällets bild är ofta att de allra yngsta barnen är mest opåverkbara, men idag finns överväldigande forskningsbevis för hur vi kan påverka den framtida motståndskraften mot stress med hjälp av emotionell och sensorisk närhet och genom att ingripa när barn far illa. För yngre barn utgör nära och kärleksfull omvårdnad grunden för all mänsklig potential.

Samhällets viktigaste uppgift är att skydda de mest utsatta, att tala för deras behov och att ständigt våga ställa sig nya frågor om hur vi kan förmå skydda och stödja, ännu bättre.

Kunskap om hur vi ger stöd är mycket viktig för många i samhället, inklusive för beslutsfattare.

Varför rekommenderas inte längre ”debriefing” och gruppsamtal där man bearbetar känslor?

Det korta svaret är att man sett att det kan öka stressnivån att gå in i känslomässigt jobbiga detaljer i det akuta skedet. I det akuta skedet vill vi istället göra allt för att dämpa kroppens stressvar och främja inneboende förmågor att reglera stark stress.

För de flesta är den här interventionen overksam, men för vissa personer kan det öka risken att man tar skada. Systematiska forskningsöversikter som Cochrane har visat detta.

WHO, Världshälsoorganisationen, samt det internationella organet för psykotraumatologisk forskning, ISTSS, avråder från debriefing. Rekommendationen gällande sådana gruppsamtal gäller både för direkt drabbade och för insatspersonal. Bakgrunden är fördjupad och nyanserad kunskap. Man anser inte att det är samhällsekonomiskt eller etiskt riktigt att fortsätta med interventioner som i bästa fall är overksamma och som för vissa kan öka risken för skada.

Men det är viktigt att avhålla sig från förenklingar. Dessa rekommendationer betyder att vi i det akuta skedet inte ska ta för givet att alla ska berätta om de jobbigaste detaljerna. De betyder däremot inte att vi inte ska ge stöd. Idag vet vi mer än någonsin om vikten av erkänsla, att bli bekräftad i det man känner, att få efterfrågad information och att uppföljning sker på sikt. Men i detta stöd behöver alltså ta hänsyn till att det inte är rätt för alla att tidigt prata mycket om väldigt jobbiga detaljer.

Det är viktigt att man läser flera av de internationella riktlinjerna, från exempelvis ISTSS och WHO i sin helhet, samt åtminstone Hobfoll och medarbetares artikel om de fem principerna med brett vetenskapligt stöd, för att förstå mer på djupet. Alternativa tolkningar och ”hemmagjorda” lösningar kommer förhållandevis lätt i omlopp.  Läser man mer, förstår man snart bakgrunden på ett annat vis.

Du finner en hel del hjälpsamma länkar på den här sidan, under rubriken ”Lästips”. Du kan också läsa mer hos Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet, ett nationellt centrum med omfattande kunskap i dessa frågor.

Idag vet vi att det finns många olika slags behov efter en svår händelse. Det är ofta mycket fördelaktigt om flera professioner deltar i detta arbete, det kan vara kommunikatörer, personalspecialister, leg. psykiater och leg. psykologer. Olika personer lägger märke till olika saker, och ser kanske vissa rutiner med nya ögon, vilket ofta är mycket hjälpsamt.

Kamratstöd, avlastningssamtal eller debriefing – hur vet jag vad som är hjälpsamt?

Det är vanligt att krisstöd byter namn för att låta mer modernt. Det finns en mängd kurser och metoder som erbjuds för att hjälpa människor ”bearbeta” svåra händelser i privat- och arbetsliv. Men det är inte namnet på insatsen som är det viktiga, utan förstås innebörden. Vi kan jämföra med ett läkemedel, Panodil och Alvedon har båda samma verksamma substans, och det är den som är det avgörande.

Om stödet innefattar att ställa emotionellt påträngande frågor kort tid efter en händelse som inneburit mycket stark stress, och om det är tvingande att vara med vid sådana samtal, så kan det inte sägas vara baserat på bästa tillgängliga kunskap för krisstöd. Detta oavsett namnet på stödet eller metoden. Det kan tyvärr i vissa fall öka risken för skada, istället för att hjälpa.

Avrådan avseende metoden psykologisk debriefing har funnits internationellt sedan år 2007. Flera år innan dess publicerades den första forskningssammanställningen i Cochrane som visade att psykologisk debriefing var overksamt alternativt kunde öka risken för viss psykisk ohälsa.

Att tidigt efter en svår händelse behöva prata om jobbiga detaljer, eller lyssna till desamma när kollegor berättar, är inte rätt för alla. De som önskar får självklart berätta, och ska erbjudas möjlighet att tala med en kollega, chef, eller företagshälsovård.

Vanliga exempel på andra hjälpsamma åtgärder är: att få vara kvar på arbetsplatsen men med lugnare arbetsuppgifter, samtal med arbetskramrat, dialog kring behov med närmaste chef/arbetsledare, att få erkänsla för det som gjorts, att få önskad information om vad som hänt och vad som kommer att hända, att följas upp på sikt – gällande både praktiska frågor samt psykisk och fysisk hälsa.

Gruppmöten kan vara både nödvändiga och bra också efter mycket svår stress. De kan då exempelvis vara inriktade på att ge information och att planera det fortsatta stödet, liksom avrapportering och utvärdering. Man bör fundera över tidpunkten för mötet och ta ansvar för stämningen på mötet. Negativ feedback ska exempelvis ges individuellt och när vederbörande är mottaglig för det, inte direkt i det akuta skedet efter väldigt svår stress.

Handledning, etisk reflektion, kollegialt lärande är andra utmärkta exempel på hur stress som inte är väldigt svår kan hanteras i vardagen. Med tid för återhämtning orkar vi vara fortsatt empatiska och kan utvecklas i vårt arbete. Ofta är det självklart att den tekniska utrustningen ska servas – men hur står det egentligen till med personalen?

Inom ramen för internationell konsensus finns idag ingen speciell metod som kan rekommenderas för att förebygga psykisk ohälsa efter svåra händelser. Detta är viktigt att komma ihåg. Det finns relativt stora ekonomiska intressen vad gäller att sälja insatser till personal och privatpersoner som upplevt någonting svårt. Därför behöver man tillse att dem man anlitar är uppdaterad gällande ett modernt krisstöd, och att de kan ge psykologisk behandling för traumaspecifika besvär när krisstöd enkom inte räcker till. Innehållet är viktigt.

Ordet ”debriefing” används ofta synonymt med krisstöd. Men på engelska kan ordet ”debriefing” betyda att man hade en avrapportering eller lägesanalys, åtgärder som inte har någonting att göra med en psykologisk metod för att bearbeta känslor i grupp. En god regel är att så tydligt som möjligt specificera vad stödet eller en åtgärd innehåller.

Den som anlitar företagshälsovård behöver tillse att företagshälsovården har uppdaterad, specifik kunskap om krisstöd. Det är inte etiskt eller samhällsekonomiskt riktigt att betala dyrt för tjänster som visat sig overksamma, och som rentav kan öka risken för skada, jämfört med att inte göra någonting alls.

Vi kan jämföra med något som gäller den fysiska hälsan, till exempel hjärt-lungräddning: alla kan gå en kurs på tre timmar och lära sig mycket som gör stor skillnad i ett akut läge, men för att göra mer avancerade ingrepp, och för att förstå bakgrunden till varför vissa rekommendationer finns eller inte finns, krävs djupare kunskap än så.

Ingen tycker att man ska praktisera hjärt-lungräddning enligt riktlinjer från 2002, eftersom forskning ”ändrar sig”. Vi kan med rätta fråga oss varför motsvarande åsikt ibland är fallet gällande psykologiska reaktioner och behov.

 

Vad är ”Hobfolls fem principer med empiriskt stöd”?

För att bästa tillgängliga kunskap om krisstöd ska spridas till en bredare allmänhet, till professionen och till beslutsfattare, har världens främsta experter inom psykotraumatologi (hur emotionellt svåra händelser påverkar människan) sammanställt vad man idag vet om hur människor klarar också exceptionell stress. Länk till Hobfoll och medarbetares vetenskapliga artikel finns under ”Lästips”.

Här följer en mycket kort överblick:

Främja lugn: För drabbade till en säker plats. Ge information som de drabbade upplever som viktig: till exempel information om vad som händer och vad som görs för att hjälpa. Lugna dem som har uttalade reaktioner och erbjud dem extra stöd. Om drabbade känner sig mer oroliga och rädda efter att de berättat om jobbiga detaljer i själva händelsen, bör de begränsa hur och när de talar om det inträffade.

Främja säkerhet och trygghet: Se till att den fysiska miljön upplevs så säker som möjligt. Möjliggör avskildhet och skydda från skrämmande intryck.

Främja tillit till egen och samhällets förmåga: Bemöt drabbade som om de är kompetenta. Fråga efter behov, snarare än att bara göra antaganden. Praktisk hjälp är mycket viktig och en central del av krisstöd. Hjälp till att strukturera i praktiska frågor och om de överväldigar, dela upp i hanterbara delar. Berätta vilka resurser som finns för att hjälpa. Det är viktigt att inte bara ge råd till den enskilde då detta annars kan leda vidare till en känsla av att det bara ”handlar om mig och min egen inställning”. Krisstöd handlar om att identifiera och tillgodose faktiska behov.

Främja sociala relationer och socialt stöd: Principen med störst empiriskt stöd. Gör allt som främjar sociala relationer! Undvik och förhindra separation mellan familjemedlemmar så långt det någonsin är möjligt. Var kreativt och våga förändra rutiner.

Låna ut en telefon så att drabbade kan kontakta familj och vänner. Se till att familjer och vänner återförenas snarast möjligt när de har separerats. Det ger både emotionell reglering och praktisk hjälp.

Om du är chef, arbetsledare eller beslutsfattare: visa dig tillgänglig med extra närvaro och inge erkänsla för det som gjorts. Glöm inte bort dem som arbetar kvälls- eller nattpass, vissa personalkategorier, eller personer som kanske arbetar extra ibland.

Sociala relationer kan främjas genom att man får kunskap om egna och andras reaktioner, och genom samtal och aktiviteter som syftar till att förbättra kommunikation och förståelse för varandra på en arbetsplats, eller i en familj.

När barn är skadade eller allvarligt sjuka, se till att de har minst en förälder nära sig dygnet runt – hämta en skönare stol eller ställ en vuxensäng nära barnets. Ge föräldern emotionellt och praktiskt stöd samt erkänsla för det viktiga föräldern gör i och med sitt stöd till barnet. Detta är särskilt viktigt när det gäller nyfödda vilka fortfarande ofta på ett rutinmässigt sätt separeras från föräldern inom ramen för hälso- och sjukvården (precis som man gjorde med äldre barn förr).

Alla barn behöver en nära vuxen för tröst och reglering av starka känslor. Närhet, med rätt stöd, är också ett sätt att reglera förälderns ovisshet och kontrollförlust.

Behovet av närhet, avskildhet och stöd är generellt som allra störst i de allra svåraste situationerna.

Främja hopp: Hopp är ett resultat av att få ovanstående behov tillgodosedda. När vi får praktisk hjälp, när vi förstår vad som händer, när vi upplever att vi blir värdigt bemöta, får kontroll över vår situation och får vara tillsammans med dem som är viktiga, då kan vi börja känna tilltro. Tala hoppingivande om människors reaktioner. Berätta om vilka resurser som finns för att hjälpa.

Ta inte för givet att alla blir ”traumatiserade” – det är ett ord som ska sparas för de individer som lider av just detta.

Vad är Psykologisk Första hjälp och hur används det?

Psykologisk Första hjälp är en användarmanual som visar hur man omsätter Hobfolls fem principer i praktiken. Det är framtaget av samma författare som själva den huvudsakliga vetenskapliga artikeln och av nationella institutioner och organisationer som arbetar med trauma och krisstöd. I Sverige är det Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri som gett ut och bearbetat till svenska förhållanden.

Fokus ligger på hur man ger krisstöd vid händelser som drabbar många människor samtidigt, men principerna kan lätt förstås och omsättas även i vardagen. På slutet finns bilagor med information om vanliga reaktioner hos barn, vuxna och insatspersonal. De kan kopieras upp eller användas som fördjupning för professionella.

Om du är med i en krisgrupp är det helt enkelt ett måste att ha denna manual utskriven. Du bör bekanta dig i tillvägagångssättet men också försöka etablera sunda gränser kring vad just du inte har kunskap om.

Det finns också en kostnadsfri webutbildning i Psykologisk Första hjälp. Utbildningen synliggör centrala tillvägagångssätt i ett modernt krisstöd. Länk till manualen på olika språk samt till webutbildningen, finns här på hemsidan under rubriken ”Lästips”.

Hela den praktiska delen av boken ”Krisstöd” (Natur & Kultur) utgår från Psykologisk första hjälp, författarna har fått tillåtelse att sortera ut de mest centrala tillvägagångssätten och beskriva bakgrunden med praktiska exempel. Vi rekommenderar att man läser boken i sin helhet, för att förstå bästa tillgängliga kunskap och moderna rekommendationer. Boken finns på många bibliotek.

Vilka yrkeskategorier jobbar med krisstöd?

Krisstöd är något som sker i det vardagliga mötet. Det innebär att en stor del av krisstöd ges av läkare, barnmorskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter och andra kategorier som i sitt vardagliga arbete eller efter svåra händelser möter människor i kris. Andra grupper som har en central del i krisstöd och som ofta hjälper drabbade både emotionellt och praktiskt är socionomer och kuratorer.

Leg. psykologer, psykoterapeuter och specialistläkare i psykiatri har en självklar roll när det gäller att bedöma de som har allvarligare problem, och ge dem behandling. Deras roll är vägledande och handledande när det gäller övrig personal och deras sätt att ge krisstöd.

Vid större händelser är det vanligt att en psykolog eller läkare är den som blir ytterst ansvarig för hur arbetet organiseras och framförallt hur den viktiga uppföljningen av drabbade och personal organiseras.

Jag är journalist eller chef för en verksamhet och vill gärna ha exempel på personer att intervjua om krisstöd, alternativt personer som kan ge mer stöd i en viss fråga?

Några resurser i Sverige som vi varmt kan rekommendera är:

Kunskapscentrum för Katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet samt Per-Olof Michel som är docent i psykiatri (Per-Olof har stor klinisk erfarenhet av krisstöd, har översatt och bearbetat manualen Psykologisk Första hjälp till svenska, samt deltagit som expert avseende flera riktlinjer om krisstöd.)

Internationellt:

George Bonanno vid Loss, Trauma, and Emotion Lab, Columbia University

Miranda Olff vid Arq Psychotrauma Research, AMC/University of Amsterdam

Mark Seery vid University at Buffalo, SUNY

Patricia Watson vid National Center for PTSD i USA (Patricia är en av huvudförfattarna till Psykologisk Första hjälp)

Gällande barn och trauma finns (bland andra):

National Child Traumatic Stress Network – som har en mängd olika resurser på sin hemsida

Bruce Perry vid The Child Trauma Academy

Jag mår inte bra efter att ha varit med om en svår händelse, vem ska jag egentligen söka professionell hjälp hos?

Om reaktionerna inte lägger sig efter en period, eller stör i relationer i familjen eller en arbetsgrupp, så räcker det inte med enkom stöd. Professionell behandling måste övervägas. Det är mycket viktigt att söka hjälp hos en person som har legitimation samt specifik kunskap om trauma och sorg. Det kan vara leg. psykolog, leg. psykoterapeut eller en annan yrkeskategori inom hälso- och sjukvården, beroende på behoven. (Observera att ordet ”terapeut” inte är en skyddad titel, utan något vemsomhelst får kalla sig.)

Vissa försäkringsbolag erbjuder behandling hos en legitimerad psykolog eller psykoterapeut, ett visst antal gånger, i samband med ex. ett svårt sjukdomsbesked eller ett brott. Detta kan också gälla för anhöriga och barn.

Exempel på evidensbaserade behandlingar vid trauma är EMDR och traumafokuserad KBT. Olika behandlingsmetoder kan vara olika hjälpsamma för olika personer. Ibland behövs även läkemedelsbehandling och stöd i vardagen samt i viktiga relationer. I andra situationer räcker det med att få mer kunskap om vanliga reaktioner och hjälp till positiva hanteringsstrategier av en kunnig kurator. Ofta kompletterar flera insatser varandra.

I vissa landsting finns specialiserade mottagningar för kris och trauma, både för enstaka händelser och vid mer komplicerade situationer såsom upprepade trauman i barndomen.

Om du känner att en svår händelse fortfarande påverkar hur du mår och fungerar, tveka inte att söka professionell hjälp! Det kan göra mycket stor skillnad för din livskvalitet.

Om du inte vet vart du ska vända dig kan du alltid börja med att prata med vårdcentralen eller vårdguiden för vägledning. Det är aldrig försent att söka hjälp – vare sig för en vuxen eller för ett barn!

 

Jag har svårt att förstå det här med att man inte behöver prata om jobbiga detaljer i det akuta skedet, kan du förklara mer konkret?

Låt oss ta ett exempel för att synliggöra mer konkret. Du möter i ditt arbete en människa som just varit med om något svårt, låt oss säga att det är en förälder som plötsligt fått ett allvarligt sjukt barn. Föräldern vill inte prata så mycket om sina känslor, utan fokuserar mest på praktiska frågor och vill vara med sitt barn. Förr skulle man då ha sagt att föräldern inte är i kontakt med sina ”riktiga” känslor och att dessa känslor därför kan ”slå tillbaka” på sikt. Vi skulle troligen ha varit ganska påträngande och sagt detta till föräldern. Vi skulle kanske också ha gett råd till föräldern att det är väldigt viktigt att prata om de jobbigaste känslorna just nu, eftersom föräldern annars kan få psykiska men senare.

Med dagens kunskapsläge skulle man istället säga så här: Föräldern fokuserar på det praktiska omkring sitt sjuka barn, därför att det är ändamålsenligt. Det är det som behövs just nu. Föräldern vill vara nära sitt barn därför att det är ett av de viktigaste behoven en människa kan ha.

När vi nu ska ge stöd ska vi göra följande: ge ett inkännande bemötande där vi försöker lyssna och ta reda på hur det är för just den här föräldern, snarare än att göra antaganden på förhand om att ett visst hanteringssätt är rätt eller fel. Vi ska hjälpa till praktiskt, och ge efterfrågad information. Vi ska hjälpa föräldern att vara nära sitt barn på de sätt som går ex. servera mat och dryck, ge erkänsla till den viktiga roll föräldern har för sitt barn och se till att en skön stol och vuxensäng finns hos barnet. Vi kan också se över förälderns sociala nätverk, finns familj och vänner de har stöd av – kan vi bidra till förståelse och kontakt här? Föräldern kanske först senare har behov av att tala om hur det här varit känslomässigt och då ska vi vara redo för det.

På samma sätt ska vi inte anta att den förälder som reagerar med mycket stark rädsla, ledsenhet och förlamande oro är okej. Uttalade reaktioner är tvärtom en signal om att den här personen behöver mer stöd. I dialog med den drabbade kan vi sedan förstå vad som upplevs som mest akut och ge det avgörande stödet. Till vår hjälp har vi kunskap om de fem vägledande principerna.

Exemplet ovan gäller just en förälder med sjukt barn, men principerna i detta förhållningssätt kan i högsta grad översättas till andra situationer, ex. ett terroristdåd eller då någon varit med om en olycka eller fått ett svårt sjukdomsbesked.

 

Man säger att hopp är centralt inom ramen för krisstöd, men finns det verkligen något hopp att tala om, när det värsta av allt har hänt?

En vanlig fråga är om man verkligen kan prata om att hopp existerar, när det värsta av allt inträffat. När man får reda på att cancern spridit sig, när beskedet kommer att ens barn inte kommer att överleva  – finns hopp då?

Efter att ha arbetat världen över i mycket svåra situationer, ofta med mycket knappa resurser, har jag ett övertygat svar på den frågan. Hopp finns också i det allra svåraste. Det är också viktigare än någonsin.

I början av en svår sjukdom handlar hoppet ofta om att bli frisk: att få komma hem från sjukhuset innan jul, att få börja arbeta igen. När det inte går, och man kommer till ett skede då man förstår att sjukdomen spridit sig, existerar hopp ändå. Men det börjar handla om andra saker: att cafeterian ska ha den där goda smörgåsen idag, den med det nybakade brödet. Att man ska få sova fyra timmar utan att ha ont. Att det är Michaela som jobbar kväll ikväll, för Michaela är så bra att lyssna. Att sitta ute i den riktiga solen en stund. Att få dofta på sitt nyfödda barn en sista gång.

Krisstöd är att se dessa tillfällen.

 

 © Sara Johansson, www.creativemammmals.se

Uppdaterad 2018-03-20